Att älska sitt hus!

Jag vill älska mitt hus men jag kan inte. Inget i det hus vi bor i idag representerar oss. Jag vantrivs med strukturtapeterna och paneltaken, med betongtaket och ”kupan”, perspektivfönstren och lockpanelen. Den som uppskattar villor från tidigt 90-tal skulle säkert trivas jättebra men det är så långt från mina drömmar om huset. Jag älskar den bild av huset som finns inne i mitt huvud…den bild av hur huset kommer att se ut när vi är klara men jag avskyr huset som det ser ut nu.

Första gången jag såg detta huset var i januari 2007. Det vräkte ner snö och hade gjort det även under natten så allt var inbäddat i alldeles vit ren snö…med allt menar jag verkligen allt! Taket på gamla ladan som håller på att rasa in, det enorma betongtaket på boningshuset, gräsmattan som var förvandlad till bete för ägarens hästar. Allt doldes under den rena vita snön och fick allt att verka så idylliskt och fint, det var tyst och lugnt…. så kom vi in genom dörren. 90-talet slog emot oss, furupanelen i taket kändes som om den höll på att falla över oss eftersom det var så mörkt. Överhuvudtaget kunde man inte se så mycket eftersom det var så dunkelt… hallen har inga fönster. Mats, Jan och ägaren gick en lång runda i skogen för att titta på markerna och under tiden satt jag och Mamma inne med frun och pratade…vi gick runt oxå inomhus och ingenting jag såg gjorde mig upprymd eller positivt inställd. Huset var rent 90-tal, strukturtapeter, furupanel, allmogelister och perspektivfönster. Mats hade det lättare, det är ju väldigt fint i en snötäckt skog.

De förra ägarna hade totalrenoverat hela huset och inga ytskikt överhuvudtaget skvallrade om det gamla torp som funnits från början. Även vedspisen och bakugnen var utrivna inklusive skorsten och fundament. Jag hade väldigt svårt att tänka mig att bo i det huset…Mats första reaktion när han varit där en gång tidigare tillsammans med Jan var att skulle vi bo där fick vi riva boningshuset och bygga ett nytt eller flytta dit ett annat gammalt. Så fult tyckte vi att det var eftersom det verkligen inte är vår smak!

Ändå körde vi därifrån helt övertygade om att detta huset ville vi ha…om vi hade råd. Markerna och omgivningarna är fantastiska. Vi har stengären och hagar runt hela trädgården och i utkanterna på dessa ligger skogen som en mur mot omvärlden. Det är bara vi och vår gård, huset är sist på vägen, här passerar inga bilar…förutom de enstaka som irrar ner sig hit på helgerna när de är ute och finkör. Ibland får vi åka hem till min mamma och Jan bara för att få se lite trafik 😉 Varje gång jag kör hem och passerar grannhuset och kommer in på vår infart känner jag att jag kommer hem. Jag kan bli lycklig bara av att tänka på det… ändå tycker jag verkligen inte om huset. Eller jo det gör jag. Men inte så som det ser ut just nu. Man mår nästan dåligt av att svänga över det lilla krönet på infarten och få syn på själva gården. Huset är så helt felplacerat i den här miljön. Här ska ligga ett hus som ser ut så som det gjorde tidigare…inte en villa med en gigantisk kupa! Att stå framför huset och titta över ängarna är vidunderligt…att vända sig om och se huset är deprimerande.

Med vårt förra hus var det helt tvärtom, det låg inne i ett samhälle och jag trivdes inte med att det alltid fanns nån som såg en. Man kunde aldrig gå ut utan att veta att nån visste om det. Däremot huset var jag så stolt och glad över. Till och med från början tyckte jag enormt mycket om huset fast det var nergånget och fullkomligt inpyrt med cigarettrök och allehanda ofräscha inslag från otaliga fester, det fanns så många möjligheter. Jag älskade huset…och när vi fått det precis som vi ville kunde jag gå genom rummen och njuta av att vi åstadkommit detta. Vi hade plockat fram pärlspont och spegeldörrar, renoverat alla fönster och bytt från eternit till pärlspont utvändigt. Vi hade totalrenoverat men lyckats utan att förvränga eller tappa bort husets själ och kärna. Huset såg igen ut som det sekelskifteshus det var från början.

Men som sagt utomhus trivdes varken jag eller Mats, vi ville bo på landet och denna gård var vår chans till att få det vi ville ha även om huset på inget sätt representerar det.

Vi bestämde oss redan vid första besöket för att alternativet att riva huset och bygga nytt inte var aktuellt. Dels fanns det ju ett gammalt timmerhus under de nya ytskikten, proportionerna fanns kvar och ägaren hade grävt källare under hela huset och ovanvåningen är inredd så utrymmet räcker till oss. Våra första tankar var dock att vi faktiskt skulle bygga på en hel extra våning för att få alla de rum vi ville ha. Ovanvåningen är väldigt låg och det kändes omöjligt att utnyttja den som den såg ut. Men vi har ändrat oss igen. Det räcker faktiskt med den yta vi har, och vi lägger hellre pengarna och energin på det som redan finns. Men det är svårt att förlika sig med att det enda på gården där vi faktiskt på riktigt kan ägna oss åt byggnadsvård, som ju är vårt stora intresse, är brunnshuset. Det är det enda som inte är omgjort och som faktiskt är i originalskick om än riktigt förfallet. Där kan vi restaurera det som finns…allt annat blir att bygga om för att efterlikna. Visst är det till viss del byggnadsvård att ta hand om huset och återskapa det som en gång varit…men vi kommer ju troligtvis inte kunna använda något av det vi hittar under gipset. Och även utomhus är panelen borttagen eller sönder.

Många gånger i byggnadsvårdsböcker skirvs det om att man ska vara rädd om själen i huset. Att det man föll för när man först var där lätt försvinner under tiden man renoverar och ”förbättrar. Att det inte alltid är bäst att åtgärda…för när allt ser nytt ut är det inte längre samma hus och man undrar vad som hände. I vårt fall känner vi ju inte att själen lyser igenom som huset ser ut nu och jag hoppas och tror att vi kommer hitta den igen när vi nu börjar med huset. Jag vet inte om det är positivt eller inte att vi inte kan förlora känslan i och för huset när vi renoverar…vi hade ju ingen från början. Att komma hem kommer ju alltid kännas likadant eftersom omgivningen inte förändras om vi inte vill det. Såklart kommer naturen att förändras men vi kan inte vakna en dag av att det finns ett kalhygge runt oss eller nåt liknande…vi äger ju skog runt hela gården. Inga nybyggen kan dyka upp så vi får nya grannar med insyn till oss. Visserligen kan en ny ”Gudrun” fälla skogen för oss men just runt gården står inte skog som är så utsatt….så när huset är renoverat och dess själ förhoppningsvis återupprättad och tillbaka då kommer vi att älska även huset…visst måste det vara så?
stora åkern och grisaängensnöiga ängarFramför huset

Annonser
Published in: on december 12, 2008 at 12:52  Comments (3)  

The URI to TrackBack this entry is: https://ekenasgard.wordpress.com/2008/12/12/att-alska-sitt-hus/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. JA! Det kommeer du! Det enda vi hade kvar var ju murstocken och sovrumsgolvet. sedan upptäckte vi ju ett golv till och en list i sovrummet. När vi tittade på huset var det verkligen så att själen lyste fram under all plastmatta och alla strukturtapeter. Jag har avskytt att komma hem i bland, men nu, efter fem år, börjar varje del att falla på plats. Och med ert tempo så kommer det ju att vara snart! 🙂

  2. Hej!

    Vilken trevlig blogg du har! Hittade hit via byggnadsvårdsforumet på byggahus.se och har läst lite i dina inlägg. Vi sitter i en liknande sits, om än att vårat hus trots allt har kvar sitt utseende på utsidan. Vårt hus är också helrenoverat på 80-90 talet och tydligen ville de inte spara något alls av 1800-tals charmen… men men vi hoppas också på att lyckas återföra lite mer själ till huset även om det inte alltid känns helt ”byggnadsvårdsmässigt korrekt” 🙂
    Jag tror att ni kommer att få det precis som ni vill ha det, det tar bara lite tid (och lite pengar…tyvärr) 🙂

    Hälsningar
    Lina

  3. Tack så mycket. Det är så roligt att dela med sig och kunna ta del av andras erfarenheter kring renovering av gamla hus. Jag har varit inne innan och tittat på din blogg oxå och ni har jättemysigt. Måste dessutom säga att Ira är väldigt vacker. Vi har själv 2 hästar här på gården, ett varmblod och en shettis. Och för tillfället även min mammas nordsvensk. //Sophie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: