Så var det…och så blev det UTVÄNDIGT!

Den 14 juli 2007 satte vi för första gången nyckeln i dörren till Ekenäs gård och nu i onsdags den 21 juli 2010 satte vi i den för sista gången. Nästan exakt 3 år har vi bott där och kämpat med att återställa gården. Det har mestadels varit roligt men många gånger har det känts ganska tröstlöst att hela tiden utgå från något som är så långt från det vi velat uppnå och att ständigt bli besvikna på att inget gammalt att ta fram gömt sig någonstans bakom de nya ytorna. Vi hann ändå med en del på de tre åren vi bodde där även om det ibland kändes som om vi inte kom någonstans. En stor anledning till att renoveringen inte kommit längre, även om vi hunnit en bra bit, beror på att så mycket tid lagts på att städa och slänga och rensa. Alla uthusbyggnader på gården samt hela gårdsplanen bakom maskinhallen har varit belamrade med saker. Att bara tömma och riva gamla ladan var ett projekt som hette duga och då hade vi redan rensat den andra maskinhallen och haft en kontainer på plats som vi fyllt till bredden med bara järnskrot. Vi visste at det skulle bli så när vi flyttade dit men i efterhand var det mycket mer jobb än vad vi fick tillbaka av det. Det var inte så mycket fynd och bra att ha saker som vi hoppades utan det var mest skräp faktiskt. Nu är nästan allt borta och gården är ganska städad, det finns ett par utrymme kvar som de nya ägarna får ta hand om.

Så nu har vi gjort vårt och jag tänkte avsluta den här bloggen med några inlägg med bilder på vad vi uträttat under vår tid på Ekenäs Gård.

Huset som det såg ut fram till 1990 ungefär.

Mars 2007

Juli 2010, så här blev det.

Rakt framifrån innan vi rev kupan.

Rakt framifrån nu. Det enda som inte är utbytt på huset från det vi tog över, och som man kan se, är ytterdörren som bara fått ny färg.

Baksidan fram till 1990 ungefär.

Som det såg ut på baksidan när vi tog över.

21 juli 2010. Utvändigt blev vi klara iallafall.

Baksidan på lite närmre håll… jag har visat så lite av den innan. Det är bara skrostenen som saknas egentligen… en på rätt plats då alltså!

Gamla ladan som vi rev.

Mer öppet på både gott och ont.

Stallet/logen med svarta portar.

Stallet/logen när vi målat om och byggt nya portar.

Det som blev Linas box såg ut så här när vi tog över.

Linas box.

Väggen som vi byggde hästboxar mot.

Hästboxarna. Mats rev ut all den gamla koinredningen och gjöt nytt slätt golv innan han byggde nya boxar.

En del av stallet som det såg ut när vi tog över.

Här har vi inte byggt något bara gjort rent och rivit ut en del trasigt och förstört.

Stengäret syntes inte när vi flyttade in. Det fanns ingen trädgård alls bara hagar till korna och hästarna och nässlor.

En annan vinkel men samma stengäre.

Solgropen som bara använts som hage under många år.

Solgropen när den åter blivit trädgård och de gamla blommorna börjat dyka upp igen. Jag har till och med grävt fram stenpartiet i gropens bakkant som varit grästäckt länge. Solgropen var full av nässlor men nu är det faktiskt ganska trevlig gräsmatta där igen.

Maskinhallen. Det var tur att det fanns portar så man slapp se att det var knökfullt bakom dem.

Bakom portarna gömde sig det här…och en massa annat.

Efter såg det ut så här. En del saker kvar men mest sånt som ska vara där ändå.

Det var nog det mesta av det vi gjort utvändigt. Vi hade massor av laner på hur det skulle blivit om vi stanant kvar och gjort klart helt men vi känner oss ändå väldigt nöjda med vad vi har gjort för huset.

Att renovera och lämna…

Det är länge sedan jag skrev men än känner jag mig inte färdig och redo att avsluta här. Lite till har jag att berätta. Det har dröjt eftersom vi flyttat och haft så mycket att göra kombinerat med att vi varit utan internet ett tag. Först tänkte jag återigen svara Margareta som lämnade en ny kommentar efter mitt inlägg ”Är det synd om vårt hus”. Jag vill börja med att tacka dig Margareta för att du gav dig tid att svara så ingående. Det gör mig glad att du brydde dig tillräckligt för att svara mig på hur du menade och tänkte.

Hennes nya svar lyder som följer:

Hej igen!! Jag gick in på denna blogg igen efter alla dagar. Jag såg dina funderingar och jag tycker du är modig som tar upp dom. Ärligt talat blev jag väldigt besviken när ni skulle flytta. Jag har engagerat mig i huset och tycker rent principiellt att det är viktigt att lyfta fram gamla hus då många blivit förstörda under årens lopp. Och era ansträningingar har verkligen varit fantastiska som ni har jobbat och skrivit här på nätet. Jag vill verkligen att du ska förstå att egentligen i grunden måste alla få göra som dom vill. Ni får göra som ni vill och det är inte min sak att döma vad ni gör. Men.. jag kan också tycka att det är konstigt att alla kommentarer är .. typ.. BRAVO.. lämna bara och börja om på nytt igen. Det är tredje gången och alla bara säger javisst. Finns det ingen som reagerar med sorg eller saknad? Ingen av dom som skriver på bloggen iallafall. Är dom bara jasägare? Om jag får säga tycker jag det här att renovera och lämna.. det är lite illavarslande. Skulle jag köpt en gård och startat ett projekt med alla möjliga tekniker och alltihop.. så hade jag valt noga och inte lämnat en gång till. Men.. det är jag. Det är inte ni. Ni gör som ni vill och det har ni verkligen rätt till. Din omsorg om huset och .. jag har inte kanske varit ense om er inredning men din omsorg och funderingar har varit så otroligt fina. Det har varit spännande och glädjestrålande för mig som börjar bli gammal och inte har en ung familj och en duktig man som kämpar och sliter. Ja jag blev lessen. Också för att huset kanske inte blir klart på det sättet som ni tänkt. Men.. det ni har gjort är ju verkligen jättefint. Och dom här bilderna när ni öppnade köksfönstret.. tog bort den stora fula tillbyggnaden.. dom är jättefina. Som jag har glatt mig. Även om jag inte känner er och har ingen rätt att säga vare sig bu eller bä så står jag ändå för vad jag tycker. Det betyder att jag har brytt mig och att jaa.. huset har vaknat. Just som hon säger här nedanför.Att huset fått andas och det kommer tillbaka till sin ursprunliga skepnad.
Hur det än är och hur det än blir .. jag önskar dig verkligen lycka till med allt du företar dig. Och att du/ni till sist kommit i hamn. Kommit hem.
många hälsningar Margareta

Jag måste säga att jag faktiskt verkligen håller med om det du skriver. Jag har bara fått lyckönskningar och glada tillrop här på bloggen angående vår flytt och det är klart att man blir glad av dem, men jag är också mycket väl medveten om att många tycker att vi gör helt fel men jag tror att det ligger en del rädsla i att kommentera just negativt. Jag vet själv att jag många gånger verkligen inte håller med om det någon skriver men man undviker oftast att lämna en kommentar då eftersom man för det mesta i princip blir påhoppad av andra för att man kritiserar. Det är också väldigt svårt att skriva konstruktiv kritik via internet eftersom saker kan tolkas så helt åt skogen fel beroende på vem som läser och hur den personen är.

Det finns ett fåtal personer här som kommenterar i vilket fall och det finns också flera som läser här som sedan tar upp sina åsikter med mig på andra forum. Jag hade önskat att det fanns fler som kom med konstruktiv kritik för jag tycker just debatten och andras åsikter ger väldigt mycket. Det är inte alltid bäst att bara bli bekräftad, ofta behöver man höra just motsatsen för att våga gå vidare och ta nästa steg i något man funderar på.

Jag håller även med dig Magareta att gamla hus förtjänar att lyftas fram och jag tackar för ditt beröm om våra ansträngnignar. Vår mening var verkligen att bo på Ekenäs resten av våra liv. Vi har resonerat efter det och vi har utgått från det i alla våra val vi gjort då det gäller både huset och gården samt skogen. Vi har lagt ner massor av vår tid och energi på ett hus som verkligen behövde en del omvårdnad och vi är nöjda med vad vi åstadkommit på de tre år vi bodde där men samtidigt finns det nu en sorg i att vi inte kunde göra färdigt så som vi ville. Att vi själva aldrig fick se huset helt klart så som vi tänkte oss det. Just på grund av att vi tänkt oss att bo här för alltid gör att vi verkligen ältat och funderat och tänkt igenom vårt beslut många, många gånger. Det har tagit tid för oss att ta detta beslutet men vi har inte diskuterat det med någon annan och därför kan jag tänka mig att det utåt sett verkar som om det gått väldigt snabbt. Så är det nog för alla för vi har inte berättat om detta för någon, inte ens våra familjer, förrän vi redan hade bestämt oss för att köpa Södergården, vilket var i början av juni. Det har chockat och överraskat de flesta skulle jag tro och vi har fått en hel del blandade reaktioner på vårt beslut. I slutändan är det dock vi som bestämmer hur vi vill bo och våra val baseras i första hand på att vi ska få ett boende som vi trivs med. Vi kan inte ta hänsyn till andras önskningar och viljor eller åsikter när det gäller ett så stort beslut för oss och våra barn. Vi flyttade för vår egen skull för att vi ville det och det är definitivt ingen annan som har påverkat oss i vårt beslut.

Att Södergården dök upp nu känns både väldigt skönt och väldigt sorgligt. Jag hade velat göra klart Ekenäs samtidigt som det är bra att det kom redan så vi kan lägga vår energi på Södergården där vi redan nu känner oss mer hemma. Det handlar förutom det faktum att vi nu har närmare till de flesta av våra vänner också om att vi nu hittat en gård som passar våra drömmar bättre. Här finns nästan allt vi sökt efter då vi tidigare letat gård och vi tror verkligen att detta är vår drömgård.

Tyvärr lurade vi nog oss själva en hel del när vi köpte Ekenäs eftersom vi så gärna ville bo på landet. Huset passade inte våra önskemål och det fanns inget bevarat som vi kunde utgå från. Det räcker helt enkelt inte för oss att bygga nytt i gammal stil, vi vill ha det äkta gamla att ta hand om. Alla hus är värda att byggnadsvårda men vi vill ha ett hus som redan från början har kvar något av det ursprungliga. Läget rent geografiskt var inte heller där vi tänkt oss att bo men efter att ha letat gård i många år hade vi gett upp om att hitta något bättre. Jag tror att känslan att vi aldrig skulle hitta något bättre på rätt plats gjorde att vi inte såg de saker som vi borde ha sett när vi tittade på Ekenäs. De saker som vi i efterhand insett var ”fel” för oss.

Ekenäs blev en mellanlandning innan vi fann vår slutdestination. Vi har lärt oss mängder och vi ångrar inte att vi köpte Ekenäs men vi kan gräma oss lite över att vi lagt all den tiden på ytterligare ett hus som inte var rätt. Vårt första hus visste vi från början att vi inte skulle bo kvar i. Man kan se det som att vi renoverar och sen lämnar men båda våra hus har fått det bättre sen vi tog hand om dem. Det första huset i Strömsnäsbruk var ganska illa ansett av de flesta i byn på grund av sitt nergångna utseende och det hade varit till salu i över ett år när vi köpte det. I och med att vi köpte det fick det en ny chans. Likadant är det med Ekenäs, det var renoverat men gården runt om var mycket nergången. Vi har väckt gården och gett huset möjlighet att andas som nån skrev och hade vi inte gjort det hade det nog varit svårt för många att se själva huset. Nu finns det som vi såg under alla lager av panel och tillbyggnader framme så alla kan se det. Så något gott har våra renoveringar lämnat efter sig även om jag är den första att hålla med om att det bästa varit om vi hittat rätt hus från början!

Vi jobbar på.

Faktiskt är det inte för att vi ska flytta som det saknas inlägg på denna bloggen. Eller jo det är det men det är inte för att vi slutat jobba utan snarare tvärtom. Vi vill inte lämna huset i ett helt ofärdigt skick. Både av respekt för huset och för vår egen skull. Vi hade ju inte planerat att hitta ett nytt hus nu och massor av saker här är inte färdiga. Nu hinner vi långt ifrån göra allt men en hel del försöker vi hinna med åtminstone. Vi gör hela utsidan färdig men det blir inte så som vi hade tänkt. Istället behåller vi utbyggnaden på framsidan och vi har satt ett fönster till i köket. Huset stämmer nu med det foto vi har från Svenska Gods och Gårdar nästintill iallafall. Det stämmer också utvändigt med det förslag byggnadsantikvarien gav oss och det känns bra att lämna det med de möjligheterna till nästa ägare.

Just nu är det bara lite målning kvar på utisdan. All panel är uppe och alla foder och knutar. Mats har också satt upp fönsterbleck på alla fönster och hängrännor och stuprör runt om huset. Vi har byggt en ny trappa. Det blir en trappa i trä. Egentligen borde det varit en i natursten eller eventuellt en enkel i betong men det finns inte tid till det och de nya ägarna blev nöjda med den vi gjorde.

Tänk att denna ytterdörren kunde bli så mycket trevligare med bara lite färg…

Det blev bra mycket mer välkomnande med en dörr i samma gula som fönsterbågarna. Dörren fick ett helt annat utseende även om det bästa varit en gammaldags klassisk panelad pardörr. 🙂

När Mats hade satt upp foder och knutar (som bara var grundade med Gysinges utomhusgrundfärg som är vit) på utbyggnaden såg vi väldigt tydligt att vi valt rätt färgsättning. Det blir mycekt finare med varmgrå foder än med vita. Huset ser mycket mer harmoniskt och vilsamt ut. Vi har alltid strukit två gånger innan före uppsättningen så vi har inte sett huset så här innan. Roligt att vi fick bekräftat för oss själva att det blev mycket bättre med grått än vitt.

Här ser man att knutarna och fodren är vita till skillnad från vindskivorna som är grå.

Resten av huset är faktiskt klart runt om utvändigt. Och det arbete vi ska göra förutom målningen utomhus är en del snickeri inomhus. Det ska sättas smygar runt alla fönster och foder till dessa. Sen ska fönsterhålen lagas där vi satt i de mindre fönstren. Bara lite kvar nu men vi har nog att göra fram tills vi flyttar…

Här är framsidan färdig. Det blev verkligen så bra som vi tänkte oss det med färgsättning och allt.

Baksidan så som den en gång såg ut… åtminstone upptill. Källaren har ju tillkommit förstås.

Gaveln som tidigare bara hade ett fönster på ovanvåningen och ett högt placerat där nere. Nu blev det bara ett fönster där nere nu också för där hade inte suttit ett till och det hade hamnat inne i väggen mellan Maja och Antons rum om vi satt i det.

Är det synd om vårt hus?

För några dagar sedan fick jag en kommentar av någon som heter Margareta. Hon skrev så här:

Jag har engagerat mig i denna bloggen.. mest för husets egen skull. Nu lämnar ni huset och jag tycker uppriktigt synd om huset. Jag tycker verkligen synd om huset Faktiskt.

Först blev jag lessen att hon skrev så. Sedan blev jag mest arg för att hon lägger skuld på oss för att vi flyttar. Vi som verkligen har engagerat oss i det här huset och lagt ner så mycket energi, tid och arbete här för att just huset faktiskt ska må bra. Vi kunde tagit så många enklare vägar och hunnit så mycket längre om vi hade velat men vi gjorde inte det eftersom vi brinner för byggnadsvård och anser att ett hus inte bara är en byggnad att bo i.

Jag är en av dem som tror på att hus har själ. Men jag skulle väl inte definiera det som en mänsklig själ utan mer som att hus får någon sorts själ när de har upplevt mycket och många generationer. Jag tror att ett hus genomströmmas av känslor som stammar från dem som bor där. Jag tror att vårt hus var ett ganska lesset hus när vi flyttade hit. Det kändes övergivet fast det var bebott och det gömde sig djupt inne under allt 90-tal. Nu känns vårt hus trevligt och glatt och ljust igen även om det inte är färdigt. Det har levt upp eftersom vi har bott här, eftersom vi har tyckt om huset och gett det tillbaka en del av sin värdighet.

Men jag tror inte att vårt hus hade fortsatt att vara lika glatt och välkomnande om vi hade bott kvar… för vi trivs inte. Det är inte huset vi inte tycker om utan det är ju det faktum att vi känner oss isolerade och att vi bor för långt från många av våra vänner. Om vi hade bott kvar hade vi mått sämre och sämre…det tror jag hade avspeglat sig på husets själ och huset hade blivit ett övergivet hus igen fast vi bott kvar. Vi hade kanske inte orkat fullfölja allt det som vi ville göra. Ett hus behöver bli omtyckt av dem som bor där för att vara gästvänligt och välkomnande. Är det då fel av oss att flytta till ett hus där vi kan trivas och låta vårt hus få en ny familj som kan tycka om det? Är det synd om vårt hus att någon annan flyttar hit? Betyder det automatiskt att det får det sämre…

Efter ett par dagar när jag läst den där kommentaren några gånger vände jag den på sätt och vis till något positivt också… det måste ju trots allt vara så att Margareta menar att vi gjort något bra för huset och att det är synd om det att VI flyttar. Fast mest blir jag faktiskt arg. Jag har inte velat skriva något om det tidigare men nu är faktiskt gården här såld. Det gick mycket fortare än vad vi trodde, vi hann aldrig lägga ut det till en mäklare ens utan via Facebook av alla ställen hörde en kompis kompis av sig eftersom hon förstått att vi skulle flytta. De kom ut och tittade och bestämde sig ganska fort för att de ville bo just här.

Nu är pappren påskrivna och vi är jätteglada för att det blev just dem. De vill gärna fortsätta i samma anda som vi har gjort (även om de inte är byggnadsvårdstalibaner som vi ;-)) Huset kommer få en ny familj som kommer att tycka om det och ta hand om det. Att de sen inte gör allting som vi hade tänkt innebär på inget sätt att det är sämre…vi har absolut inte det enda svaret på vad som är bäst för detta huset. De har tre barn på 5, 7 och 9 år så gården kommer få se mycket lek och stoj och slipper stå tyst och ensligt som sommarställe åt någon som kommer några veckor om året. Det betyder väldigt mycket för oss att de kommer att hålla gården levande. Vi ville absolut inte sälja till någon som bara skulle bott här ibland eller någon bonde som bara ville åt marken.

Och just det gör mig så arg…att Margareta tar för givet att huset kommer att få det sämre. Samtidigt som jag antar att det är positivt att hon tycker vi var bra för huset gör det mig så arg att hon dömmer de nya ägarna innan de ens fått en chans. Att hon tar för givet att de inte kommer att tycka om huset och omgivningarna lika mycket som vi gör och ta hand om huset på ett bra sätt. Eller att hon kanske tar för givet att vi inte bryr oss alls om huset bara för att vi betämt oss för att flytta. Det är definitivt inte sant… vi bryr oss i allra högsta grad och just därför är vi så glada att de nya ägarna valde just vårt hus till sitt nya hem!

Södergården

Nu är ni välkomna att titta in på vår nya gård och min nya blogg Södergården. Än så länge finns där inte mycket att läsa men jag hoppas kunna fylla på med mer bilder och mer information ganska snart.

Välkomna till oss!!

Tredje gången gillt…

Jag vet inte hur länge jag har gått och funderat på hur jag ska skriva detta. Hur jag ska kunna förklara hur vi tänker och resonerar…och även om det gått många månader så har jag fortfarande inte kommit fram till någonting. Ingenting mer än att jag är så glad över att vi tagit det här steget och faktiskt gjorde det vi ville och önskade oss.

För även om det här är alldeles nytt och vi inte fick veta säkert förrän i fredags så har vi pratat om detta i ungefär ett halvår. Vi har resonerat och diksuterat och vänt och vridit på alla fördelar och nackdelar. Övervägt om det skulle vara värt det och hur det skulle bli. Det var så många bitar av vardagen och livet som skulle bli annorlunda. Inte bara för mig och Mats utan även för Anton och Maja och våra familjer och vänner. Men till syvende och sist är det jag, Mats, Anton och Maja som bor tillsammans och om vi inte har det bra och trivs med vår vardag måste vi göra något åt det även om det kan ställa till det för andra.

Sen att det gick så mycket fortare än vad vi kunat föreställa oss det känns just nu som en stor bonus och en börda. Vi hade räknat med att det skulle ta kanske 5 år innan vi står där vi står idag och därför har vi inte berättat detta för någon…men nu är det ingen vits att hålla det hemligt längre…

Vi har köpt en ny gård. Vi ska lämna vår gård som vi kämpat så hårt med de senaste tre åren och faktiskt börja om på nytt på ett annat ställe. All energi och alla timmar vi lagt ner här kommer att bli nån annan till godo. Igår när vi berättade för Mats familj fick vi en rad spännade reaktioner. De liksom alla andra hade ingen aning för vi har inte berättat för någon. De trodde att vi drev med dem och det krävdes en del övertalning innan de trodde på oss. Men sen blev de klart glada över att vi flyttar närmare igen även om Mats svågers kommentar -”nu får ni fan ge er… ni är ju inte kloka!” nog är rätt talande för vad många människor tänker om oss just nu. 😀

Huvudanledningen till att vi flyttar är att vi faktiskt inte trivs med var vi bor. Gården ligger otroligt vackert och läget i naturen är fantastiskt men vi har så långt till alla våra vänner. Nästan alla vi umgås med bor kvar i Strömsnäsbruk och Traryd och därför kommer vi att flytta tillbaka dit igen. Något som sedan är ytterligare en aspekt på det hela är att vi tycker det är ganska tråkigt att vi är så intresserade av byggnadsvård och bor i ett hus där vi faktiskt får göra allt som en kuliss även om stommen i huset är gammal från början. Visst använder vi de metoder som man gjorde förr och visst blir det samma ytmaterial och en planlösning som ganska bra stämmer med hur det varit tidigare men det är inte äkta. Det finns ingenting gammalt kvar att bevara. Inte någonting av det vi renoverat har varit gammalt på riktigt utan det är nytt i gammal stil. Och även om vi tycker att det blir riktigt bra så längtar vi efter att kunna göra de där valen som följer med ett relativt orört gammalt hus. Det är ju just det vi brinner för och det som gör att man känner sig tillfreds när man är klar med en renovering. Att man kunnat sammanföra det nya och det gamla utan att det gamla fått stryka på foten.

Vi kommer att lägga ut det här huset till försäljning inom några veckor och hoppas att vi hittar någon som vill fortsätta ta hand om det på ett bra sätt. Vi tycker ju trots allt väldigt mycket om gården och har fäst oss vid den. Vi hade inga andra tankar än att stanna här när vi flyttade hit. Vi trodde att det var här vi skulle få se våra barn växa upp och att vi faktiskt i detta huset skulle ha gott om tid att njuta av det vi åstadkommit. I förra huset flyttade vi ju när vi var precis färdiga med nästan hela huset. Det var bara ett rum kvar att renovera. Här är det betydligt mer kvar och det kommer inte att blir klart nu naturligtvis. Vi gör det som vi måste som är påbörjat sen får nästa ägare fortsätta på sitt sätt. Det är en sorg samtidigt som det är skönt att vi faktiskt redan hittat vad vi sökte. Det hade nog inte varit lättare att ta det här beslutet längre fram.

Nu ser vi fram emot att skriva på pappren imorgon och att få tillträde redan den 7 juli. Vi är verkligen glada över att ha hittat ett hus nu som faktiskt uppfyller alla de kriterier vi har letat efter i snart 7 år… det ligger nära byn så Anton och Maja kommer att kunna cykla till skolan så småningom, gården är mindre än denna men fullt tillräcklig för oss. Vi har mycket större utvecklingsmöjligheter där och framförallt bor vi nära alla våra vänner igen.

Färgtest.

Idag publicerade Byggnadsvårdsbloggen ett inlägg om det färgtest som Folksam utfört under två år på de 45 vanligast färgerna. Resultatet är ganska nedslående. Endast 7 av de testade färgerna har klarat sig. 9 blev utdömda redan efter 1 år. 21 av de testade färgerna har fått så mycket mögelpåväxt att Folksam avråder från att köpa dem.

Jaha tänkte jag då måste jag kolla hur de färger jag känner till har klarat sig… Visserligen hittade jag några som jag känner igen och som jag tänker på som byggnadsvårdsrelaterade men det finns ju några till som jag gärna sett varit med. Engwall & Claesson hade färg med, dem hör man ju talas om ibland i samband med byggnadsvård. Deras färg heter utvändig linoljefärg och den fick godkänt men när jag tittade på innehållet framstår den ju inte direkt som en ren linoljefärg. Den innehåller standolja och löses med alifatnafta.

Även Beckers äkta linoljefärg har fått godkänt men den innehåller också standolja och alifatnafta. Den uppfyller dessutom tydligen de krav som Riksantikvarieämbetet ställer på äkta linoljefärg för målning av kulturmärkta hus (K-märkta hus).

Kulturhantverkarnas linoljefärg fick tveksamt betyg men den innehåller faktiskt bara linolja, pigment och balsamterpentin vilket för mig definierar äkta linoljefärg.

Falu Vapens färg äkta falu rödfärg fick tveksamt men den klassas som en linoljefärg vilket jag inte förstår, de har även med en färg som heter Falu vapen slamfärg och även den klassas till linolja och den fick röd markering vilket innebär att folksam avråder från att använda den.

Stora Enzo har med en färg som heter Äkta Falu Rödfärg (pulver) som även den klassas som linolja och fick röd markering. Jag antar att det beror på att de är blandat linolja i dem men är det verkligen så stor del att det klassas som bindemedel? Det finns ingen ren slamfärg med i testet utan som färgtyp hör de till kategorin linolja.

Ottossons färgmakeri har med en färg och det är Vit-Titanvit och den hamnade längst ner på listan.

Jag är väldigt fundersam till varför det inte finns några slamfärger med eller om det bara är en klassificeringsfråga så att det verkligen är de ”riktiga” slamfärgerna som avses. Sen skulle det varit intressant att se hur fler av de rena linoljefärgerna klarat sig. Gysinges till exempel eller Uulas.Och vi som kokar egen slamfärg helt ren från linolja skulle gärna sett vilket resultat en sådan färg hade fått. Det finns ju falu ljus utan linolja att köpa men den är nog inte så vanlig kanske.

Det här med standolja ville jag ta reda på mer om och enligt Wikipedia är standolja linolja som upphettats till ca 300 grader. Den är tjock och seg med stora molekyler och torkar med glansig yta till ett hårt vädertåligt ytskydd. Den används mest för tillverkning av utomhusfärg. En nackdel är att ytan är spröd och lätt krackelerar vid rörelser i underlaget. Därför har man i goda oljefärger för utomhusmålning en väl avvägd kombination av vanlig kokt linolja och standolja. Se här.

På Riksantikvarieämbetets hemsida kan man läsa följande om linoljefärg:
För att förbättra linoljefärgernas väderbeständighet har man under 1900-talets senare del tillsatt standolja till färdigstrykningsfärger för utvändig målning. I allmänhet är standolja mer väderbeständigt än vanligt kokt linolja eftersom den utsatts för högre temperaturer under kokningsprocessen. De flesta av dagens linoljefärger innehåller tillsatser av standolja.

Luftblåsning, som numera är en vanlig förbehandling till såväl standolja som till rå eller kokt linolja, bidrar till att inkorporera syre i linoljefilmen, vilket i sin tur gör materialet mer polärt. Det vill säga att det får en ökad löslighet i polära lösningsmedel som vatten, det sväller och bryts ned snabbare exempelvis vid utvändig exponering (se Nylén 1970). Trots det får linoljefärg sällan riktigt dåliga resultat i provningssammanhang. Ofta ligger de på ungefär en prestationsnivå jämförbar med alkydoljefärger, även om linoljefärgen i några avseenden placerar sig något sämre (se Hjort och Carlsson m. fl.). Se här.

Varför används färg som modifierats. Jag trodde vitsen med linoljefärg var att den skulle ha små molekyler så att den trängde in långt i trät och på så sätt skyddade och höll bra. Att behandla den så den får stora molekyler känns bakvänt. Speciellt om det gör färgen glansig och hård. Det är inte de egenskaper jag förknippar med linolja i första hand utan en färg som drar in i underlaget och inte ligger som ett lager utanpå. Undrar hur sådan färg skulle stått sig i dessa färgtest. Att färgen använts under hundratals år med gott resultat lovar ju inte att den står pall mot dagens klimat och miljöpåverkan men jag tycker nog att det skulle vara intressant att testa!

Här kan man se hela testet.

Madame Lemoine

Fär ett litet tag sedan skrev jag om mina envisa men helt misslyckade försök att få skotten från vår vackra vita syren i Strömsnäsbruk att ta sig här hos oss. Allla skott är nu med all säkerhet döda och jag har ryckt upp dem. Jag funderade ju redan då på hur jag skulle göra för att få tag på nya skott eftersom de som köpt vårt hus jämnat buskarna med marken av någon outgrundlig anledning…

Vår gamla granne har i sin trädgård och henne vet jag att jag kan fråga… men så råkade jag hitta en auktion på Tradera på just dubbla vita syrener och jag kunde inte låta bli och i måndags körde vi och hämtade skotten på Ivön. Inte så långt från oss och det kändes säkrare att hämta än att låta dem gå på posten. Dessutom blev det en trevlig utfärd för oss som innefattade McDonalds besök som gjorde Mats nöjd, färjeöverfart till Ivön som gjorde Anton lycklig och fantastiskt vackra omgivningar både på vägen dit och sen på en annan väg hem. Maja kanske inte fick så särskilt mycket ut av resan men hon är ändå nöjd för det mesta… 🙂

Vi har denna gången planterat på 3 olika ställen istället för ett för att några åtminstone ska klara sig. 7 skott fick jag för 140 kronor. Det är inte så stora skott men någon av dem har blomknopp och de var redan välrotade när jag hämtade dem. 2 planterade jag vid utedasset eftersom syren ofta kallades för Dasssyren för man brukade plantera just vid dasset för väldoftens skull. Tyckte att det kunde passa här hos oss också även om vårt utedass slutat lukta för länge sedan.

Här mot stallväggen bredvid utedasset hoppas jag att det snart doftar av syren.

2 skott satte jag nästan på samma ställe som förra gången. Uppe bakom huset vid trekammarbrunnen. Lite samma tema kanske fast det luktar inte illa där heller, däremot är där ganska öppet och det kan behövas lite buskar där. De sista 3 skotten står än så länge i min ”i väntan på bättre ställe-rabatt”. Jag visste inte var jag skulle ställa dem men kan tänka mig att det blir lättare när vi lagt ut matjord och jämnat till samt sått gräs där den gamla ladan stod tidigare.

Nu hoppas jag verkligen att de tar sig. En mycket trolig anledning till att de förra inte klarade sig var väl kanske att jag planterade dem mitt i juli samt att det är i princip bara grusbacke där jag satte dem då. Jag fyllde på med jord men det torkade nog ut och jag vattnade säkert för lite. Nu har jag kollat till dessa varje dag och det har regnat i veckan. Än så länge ser de fina ut.

Jag tror att de är av sorten Madame Lemoine. Det är namnet på en gammal dubbel vit sort som döptes efter kvinnan som skötte pollineringen när sorten togs fram. Det var i england på 1800-talet. Madame Lemoine var hustru till Victor Lemoine som var den första att medvetet försöka förädla fram speciella sorter av syren. Från början hade man bland annat ett 30-tal enkla sorter samt en dubbel vid namn Azurea Plena. Madame Lemoine klättrade på stege för att nå upp att pollinera blommorna. Av hundra blommor första året fick man bara 7 frön. Men 1876 blommade de tre första plantorna. Plantan som döptes efter frun blommade 1877. Den var resultatet av en korsning mellan ”Azurea Plena” och en enkel sort av ”Syringa Vulgaris”, med ganska stora dubbla blåvioletta blommor.

Här kan man läsa mer om syrener och dess ursprung.

Jag misstänker att det var den sorten jag hade i Strömsnäsbruk också och har jag rätt så kommer trädgården i sinom tid lukta fantastiskt och bedövande av syren varma vårkvällar.

Jag har fått en Award.

Av Maria som har bloggen Javabönan har jag fått en award. Roligt att få uppskattning tycker jag så jag tackar så hemskt mycket.

Med awarden kommer en uppmaning att lista sådant som gör en glad. Svårt att göra en lista av för det är ju en massa olika saker men nåt ska jag väl kunna få ihop.

Jag blir glad av våren… inte just nu kanske när det ösregnar ute och är bara grått och trist. Men annars är just våren min absoluta favoritårstid. Då kommer ljuset, värmen och livet tillbaka till naturen. Det är svårt att inte vara glad när solen skiner och björkarna fått musöron, vitsipporna gör marken lysande vit och fåglarna sjunger så man knappt hör vad man tänker.

På våren kommer också blommorna som även de gör mig väldigt glad. Blommor har alltid haft en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Mitt första ord var just blomma och mamma kallade mig Ferdinand när jag var liten 🙂 Jag har tillbringat oräkneliga timmar på promenad med min mormor längs grusvägen hemma hos mamma och plockat bukett efter bukett med vitsippor, hundkex, smörblommor, blåklockor och massor av andra sorter.

Jag blir glad när jag hittar något jag letat efter till huset eller trädgården. Det kan vara möbler eller små detaljer eller en växt som jag gärna vill ha i trädgården. Just det att inte kunna hitta allt direkt gör glädjen i att finna det så mycket större. Talesättet att lönen gör det mödan värt passar väldigt bra in på min filosofi över att skaffa saker.

Men framförallt blir jag glad av mina barn och deras skratt, av att diskutera och resonera med Anton och höra hans kloka och underfundiga svar på livets stora frågor. Av att mysa med Maja och få en klapp på kinden av hennes varma lilla hand när man som bäst behöver det, av att få förmånen att vara en del i deras liv och se deras uppväxt. Att få dela det med Mats och att aldrig behöva känna mig helt ensam för jag har min familj så nära mig.

Natruligtvis finns det massor av andra saker som också gör mig glad men listan skulle bli så lång om jag skulle skriva allt…

När man får en award innebär det också att man ska skicka den vidare till några som man tycker förtjänar den. Jag har valt ut några bloggar som jag inte läst så länge och som jag inte är så flitig med att kommentera på som jag skulle vilja, men som jag hoppas blir glada av att få den här awarden av mig. Det är bloggar jag tycker om och som gör mig glad.

Where the forests ends

Litet Torp

Mitt Paradis

Vad tror ni om det här?

På gaveln som vi nu tagit fram har man längst ut till vänster inte fått hörnstolpen riktigt förankrad i syllen. Vi tror att de inte fick dit den när de satte upp huset och att den faktiskt inte rört sig sedan dess. Det verkar inte varit en sättning i huset utan funnits från början. När jag rev ner äldsta panelen såg det nämligen ut så här:

Nederst sitter båleplanken knappt förankrade i hörnstolpens spår alls.

Längst ner mot syllen hittade jag detta.

När jag lossade sista brädan trillade krossat glas ut. Kanske från 2-3 olika flskor som tryckts in i hålet och sedan har de lagt murbruk också som är delvis blandat med glaset. Vi har funderat på varför man gjorde så här. De kan ju inte ha tänkt att det skulle hålla ihop huset, de kan inte heller ha tänkt spara murbruk genom att blanda med glas. Glaset kommer inte innifrån så det har trillat ”genom” väggen från skafferiet. Det enda vi kan komma på är att de försökt hindra råttor och möss från att ta sig in till maten innanför i de hål som blev när de inte fick ihop stommen. Man ser ju att det är gnagt på planken tidigare.

Glas och porslin som fanns i hålet.

Genom hålen mellan planken kan man se att det sitter en plåt innanför. En som de har spikat fast i planken. Vi tänkte först att de satt den som kompensation och att den är vinklad och fäst i båda sidorna om hörnstolpen så den skulle hålla fast allting men vi vet inte om det är så. Det verkar antingen som om den isåfall rostat sönder så att den nu är i två bitar eller att den bara är en slät plåt som slutar i hörnet. Kanske är den ditsatt för att hindra råttor och möss. Det var ju trots allt spiskammare där inne från början.

Här ser man plåten innanför planken.

Ska bli intressant att se när vi river ner på insidan hur det egentligen ser ut. Vi kommer inte att åtgärda sättningen eftersom den stått still hela tiden. Vi låter den bara vara och sätter ny panel utanpå.